Sokrates var starkt negativ till skriftspråket (som var relativt nytt när han levde). Han menade att det bland annat skulle försämra människans minne. Här hade gamle Sokke både rätt och fel. Rätt i att han hade, eh, rätt. Och fel i den meningen att det spelar ingen roll.
Jag har noterat en utveckling inom mitt gebit, programmering. I början var jag väldigt beroende av böcker, sk manualer, tjocka luntor med kommandon, funktioner, syntaxer, etc och etc. Det var ett jävla bläddrande för att hitta det man sökte. Så, förutom vissa sidor, som printf, som efter ett tag föll upp av sig själva, var det mest effektivt att lära sig syntaxer utantill. (Jag kan bara ana hur krångligt och tidsödande det var innan dessa böcker fanns tillgängliga.)
Internet ändrade på det där. Numera lägger jag få exakta syntaxer på minnet (även om en del givetvis fastnar där ändå), nu finns istället informationen om hur man hittar rätt funktion/syntax i minnet. Betydligt mindre data att lagra, och därmed mycket snabbare åtkomst. Så på något sätt ger färre saker i minnet mer kunskap. Typ.
Detta gäller de allra flesta, om inte alla, områden. Visst, det är kool att glänsa med kunskaper över en latte på något café, men så fort det finns en uppkopplad dator i närheten så kan vemsomhelst (utom Jan Guillou) ta reda på vadsomhelst inom ett fåtal sekunder. Det gäller bara att ha lite koll på var man skall leta.
Tack till Isobel (internets hjärna) för idén till denna post.
