År 2011 såg början på det som kom att kallas för den arabiska våren.

Mohammed Bouazizi

Det började i Tunisien med Mohamed Bouazizi, en fruktförsäljare i staden Sidi Bouzids. Myndigheterna beslagtog hans varor den 17 december 2010, då de hävdade att han saknade tillstånd. Då hällde han bensin över sig själv och tände på. Han avled senare på sjukhus av sina brännskador. Det var den 4 januari.

Då bröt det loss. Upproret.

Zine El Abidine Ben Ali

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali flydde landet den 14 januari. Det är svårt att fatta hur stort detta var, även om det bara är ett år sedan. Man hade liksom inte reflekterat över att sådant kunde hända i ”arabvärlden”. Liksom man inte heller hade trott att Sovjetunionen skulle kunna rasa samman tjugo år tidigare.

Det enda man lär sig av historien är att man inget lär sig av historien, typ.

Den 25 januari började protesterna i Egypten.

Det var mäktigt att följa al-Jaziras direktsändning från Tahrirtorget och så småningom andra delar av landet, Port Said, Alexandria, Suez mfl. Vissa bilder var fruktansvärda, som att se bilder på egyptisk polis som sköt en demonstrant i huvudet, och andra när inhyrda slagskämpar ridandes stormade in i folkmassorna.

Hosni Mubarak

Och folk gav sig inte. Tvärtom, de blev bara fler. Tänk om det skulle funka även i ett så stort land som Egypten?

Den 28 januari visade Aftonbladet hur viktiga de ansåg att dessa händelser var.

Den 11 februari flydde Hosni Mubarak, efter bara drygt två veckors uppror. Det gick till och med snabbare än i Tunisien. Mycket kan tillskrivas al-Jazira, det var via deras sändningar som folk fick mycket av sin information. Framförallt sedan Internet i princip stängts av i Egypten.

En knapp vecka eftar att Mubarak flytt, den 17 februari, påbörjades en revolt i Libyen.

Benghazi i östra Libyen blev tidigt huvudort för upproret, och en övergångsregering bildades där den 27 februari.

Muammar Khadaffi

Det var för övrigt i samband med detta, efter hundratals döda, som Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, yppade de famösa orden ”Det handlar inte om stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.”

Detta uppror skulle visa sig bli betydligt längre, och blodigare, än de i Tunisien och Egypten. Kanske mest beroende på att Muammar Khadaffi till skillnad från Ben Ali och Mubarak inte hade några direkta vänner i arabvärlden hos vilka han kunde söka en fristad. Dessutom hade Khadaffi en ännu större kontroll över samhället än kanske någon arabledare. Det spelade nog också in att han var lite mer ”tokig i huvudet” är de två andra.

För al-Jazira var det tex i det närmaste omöjligt att verka i Libyen än i Egypten, så det vi fick se var mestadels privata filmer, vilka givetvis var väl så hemska.

I mitten av mars fick så rebellerna ett flygvapen. FN hade lyckats ena sig (kors i taket) om att inrätta en flygförbudszon över Libyen. Detta innebar att utländskt flygvapen attackerade Khadaffis försvarsinstallationer, de attackerande stridsvagnarna och liknande.

Den 22 august intog rebellerna slutligen Tripoli. Och den 20 oktober hittades, och dödades, Khadaffi.

Under tiden hade upproret spridit sig till större delen av arabvärlden, såsom Jemen (fom 27 januari), Bahrain (fom 14 februari) och Syrien (fom 15 mars).

Andra länder som ”drabbats” är Algeriet, Irak, Jordanien, Kuwait, Marocko, Oman, Saudiarabien, Libanon, Mauretanien, Sudan, Förenade arabemiraten och Västsahara, vilket gör att man kan säga att nästan samtliga länder i arabvärlden deltog i den arabiska våren.

Arabiska våren, utbredning

Sen då?

Man kan konstatera att Tunisiens diktator föll efter bara tio dagar, Egyptens Mubarak efter sjutton. Libyen tog ett halvår. Resterande länders diktaturer klamrar sig fast vid makten, med allt brutalare metoder, som i Bahrain, där de styrande kallade på saudisk trupp som kom över bron och ”rensade upp”. Syriens ledare är också synnerligen brutala, och där pågår just nu det av oss mest kända upproret.

Det tycks som att vi kommer att få leva med den arabiska våren länge än, så länge som det finns människor kvar (bokstavligen talat vad gäller tex Syrien) som orkar, vill och kan fortsätta.

Dessutom tycks det som att det som kom efter revolutionerna i Egypten och Libyen inte riktigt är det som upprorsmännen hoppades på. Tunisien tycks dock klara sig hyfsat, än så länge.

Men detta är ju inte ett ovanligt fenomen vad gäller revolutioner, och det är så att säga smällar man får ta. Revolutioner är ofta rättfärdiga i sig och de som gör uppror kan bara hoppas att det leder till något bättre.

Att FN inte är mer aktivt i tex Syrien tyder på att Libyen var ett undantag, alla (utom möjligen Carl Bildt) ville bli av med den lynnige Khadaffi. Oljan är alldeles för viktig, och länderna utan olja är för oviktiga, för att det skall gå att enas om att hjälpa fler folk i regionen.

Man kan alltså bara hoppas att några lyckas att största sina förtryckare helt på egen hand.